Blogg,  Budskap,  Spådom,  Tarot

Jeppe 67# Jag är en tarot entusiast och känner att jag har en djup relation till leken

Jeppes väg med Tarot

När jag började lära mig tarot så lärdes jag att när man kommit till punkten där man kan lärdomen i korten så kan man höra tidens vind viskas till en genom arkanan. Det är som en känsla och en uppenbarelse som förmedlar budskap. Jag var väldigt förvånad när jag märkte att det stämde.
Jag låsas inte som om jag vet vilket kort jag kommer dra innan jag lägger det, men jag kan definitivt känna budskapet av kortet när jag lägger fingrarna på det.
Jag har märkt att det finns tusentals tarot läggare och tusen olika sätt som personer gillar att lägga dom, men jag märkte i väldigt ung ålder att inviga sig till ett sätt som man tycker är utmanande och avancerat är det bästa sättet.
Sättet som jag lärde mig korten tog nästan tio år och var fruktansvärt plågsamt. Jag tror från en annan persons perspektiv så är tarotleken ett facit eller ett kul sätt att fuska i livet, men för mig så är det inte alls i dom banorna, en av dom omtalade reglerna i tarot är att aldrig spå sig själv för många har en tendens att tolka korten efter sina önskemål och förhoppningar men klarar inte av att kanske ta en kall och obehaglig sanning som korten reflekterar om dom själva.
Oftast så har man ett favorit kort som man antingen identifierar sig med eller som där är ett minne kopplat till. (vi har ofta dom typerna av samtalsämnen mellan kollegor) kortet som en kan nämna kommer alltid upp som ett samtalsämne för alla har sin egen åsikt om vad korten betyder. Vissa kort ses ur ett otränat öga som ”bra” kort och andra som ”dåliga”kort baserat till stor del på betydelsen och beskrivningen på kortet. Några vanliga kort som många har som favoriter är dom älskade eller äss i bägare och solen. I mitt fall så är favoritkortet tornet. Tornet står för undergång och är det kortet som är absolut svårast att hitta något hopp i över huvud taget. Majoriteten av tarotläggare är rädda eller hatar detta kortet, men jag älskar det. Tornet påminner mig om när jag började med tarot, där jag var i mitt liv och hur ensam jag kände mig och att i den stunden i mitt liv så hade jag inget hopp kvar. Bilden av tornet är två människor som kastas ut ur ett högt raserande torn mot marken, död är en enkel beskrivning på hur man kan se resultatet och ofta slutar det väldigt illa när man får upp tornet. Kortet är nästan en förbannelse som avspeglar människor som byggt sig själva så högt så dom inte har någon annanstans att gå mer än att falla och därefter reser dom sig upp och börjar igen bygga sig upp i sitt torn för att upprepa processen. Jag ser hopp i tornet. Jag ser tornet ur mitt eget liv, som en påminnelse om att när livet är som mörkast och man inte dog i processen till botten så finns där i slutet av dagen bara en väg att gå och det är uppåt. Den tanken gillar jag och jag ser den som väldigt befriande.
Efter att ha varit i ett mörkt helvete i livet och gått ensam i den dalen så får man ett perspektiv som är lika värdefullt som guld när man lär sig tarot. Om man har haft ett enkelt lyckligt liv så tycker jag personligen inte att tarot är rätt sätt att lära sig spå. Sättet jag lärde mig på var väldigt isolerat och väldigt nedtryckande av ens självvärde. Jag följde ett diagram om hur jag skulle lägga ut korten sen gjorde jag det utan att tidigare lärt mig betydelsen tillbringande korten. När korten är utlagda så tittar du på dom och spår utan någon hjälp. Processen av att spå med t.ex. 6 kort kunde ta timmar för där är ingen som berättar vad dom betyder. När jag försökt tolka symboliken i korten och försökt föreställa mig vad som lett till att dessa karaktärer hamnat i dessa situationerna och vad följden av dom kom till att bli så fick jag en väldigt intim relation till mina kort och det bandet som jag skapade kunde verkligen kännas. Jag började efter några år läsa om korten ett efter ett men i och med att jag har dyslexi så har det varit jättesvårt för mig att komma ihåg vad korten heter och betyder. Men träning ger perfektion. Jag är inte skämtsam när det kommer till tarot och känner mig ofta förolämpad när andra tolkar leken ytligt och utan perspektiven i korten. Alla korten har en fast betydelse och en annan tolkning om kortet läggs omvänt. Ett omvänt kort visar skuggeffekten hos kortet och är något som många inte lär ut tillräckligt grundligt.
Jag är en tarot entusiast och känner att jag har en djup relation till leken och är tacksam för möjligheten att kunna använda den för att hjälpa andra genom sina mörkaste stunder och problem så som den hjälpt mig.
Jag tränade på detta sättet varje dag i rätt många år för att få in historien bakom korten som så många inte kan eller glömmer. Korten är i relationer med varandra och där är ett släktträd som kan bildas emellan dom. Jag har en favorit historia mellan två av korten som jag gärna delar en annan gång för tyvärr så är det inte många som kan den vilket jag tycker gör den extra spännande.
Jag följer sällan vad andra säger om tarot och hur dom anser att den ”enklast” tränas. För mig så är ett enkelt sätt inte ett bra sätt för tarot är en livsstil och inte en hobby. Ett intresse för tarot kan leda en lång bit på vägen till att få höra den viska. Hur man får ett band med sin lek är en vanlig fråga som jag hör och får med jämna mellanrum och svaret är att när du känner att makten i korten gör dig rädd och du föredrar att se vad som händer utan att blanda in arkanan i det och du vill lägga undan korten men känner att du förråder leken samtidigt och att du förlorar en del av dig själv, när du känner ett hjärtslag från din lek som en lockelse som kallar på dig då har du ett band med leken och är på god väg till att börja…
//Jeppe jag har agentnummer 67# 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *