Karin 2# Min kraft vandring med gudinnan Freya

Mitt liv, mitt möte och min kärlek till den väg som finns framför mig. Jag vill med dessa ord nedan tacka min syster, lärare, visdoms kraftens syster i väven, som i famnen av trygga fingrar och ord i sin famn visat, lärt mig och framför allt stöttat mig i vägen jag vandrat på, min lärare Lola Ravenstar. 

Magiska föreningar i stigens kraft, jag letade mig igenom snåren till en viloplats, där jag kunde samla mina krafter in vandringen i nattens månsken. En plats där jag kunde se bakom dimman, en plats där jag kunde samspråka med kraften och alla väsen som fanns runt mig.

Med en endast några få tillhörigheter, min skinntrumma, runpåsen med runorna, ficklampa och en värmande filt som skulle skydda mig mot den kyla som natten skulle omfamna mig med, termos med varmt te som skulle värma min strupe och värma mitt inre.

Dagarna innan min vandring svärmade tankarna och känslorna när jag tänkte på denna natt när jag skulle få möta mitt eget inre sinne och de krafter som jag bar inom mig. Jag skulle möta Freya, möte med hennes klokhet och kraft som skulle fylla mig med hennes röda värme, kärlek och styrka, längtan efter detta möte stod mig varmt upp över som en svallande känsla.

Nu skulle jag få sitta i kraften utan att kunna få beskydd från vare sig mobiltelefon eller andra hjälpmedel som skulle kunna finnas tillhands om jag skulle behöva hjälp om så skulle behövas, där jag skulle sitta och möta Freya i min sårbarhet.

Mitt öde, min framtid skulle synas för mig, mina känslor skulle få omslutas av den kraft hon bestod i sin röda kraft. Hur skulle detta sluta? vad skulle jag känna efter mötet i nattens dolda kraft hos henne? Mötet med den kraft jag känt omsluta mig så många dagar, de nätter som jag tidigare bestämt att jag en natt skulle vandra ut i natten och endast månen som ljuset som lyste upp stigen där jag sakta skulle vandra fram, det som skrikit inom mig och växt som en kraft i mina känslor. Jag skulle nu få möta den kraft som sökt sig igenom märr och ben i kroppen som get mig synen att möta henne som jag nu stod framför och indikerat till. Mitt löfte jag givit för att träda in i Prästinnans roll, mitt löfte att se till allas bästa, finnas där med en hand i Vulvans famn och en i Freyas, krafterna som balanserar jorden, luften, elden och vatten.

Denna väg skulle jag vandra varsamt själv, nu hade jag inte balansen från någon av mina systrar i väven som tryggt innan vandrat på den röda stigen mot Freyas röda kraft, där vi tillsammans sökt svar där vi lyft upp och hållit oss trygga när vi vandrat oss in i trans.

Nu stod jag själv, helt naken utan något som helst stöd mot det skydd som jag innan haft. Nu stod jag helt själv i min förväntansfulla kraft som skulle omsluta mig i nattens månsken. Både med förväntan med en nypa rädsla inom mig, men denna rädsla som sakta växte inom mig växte inte på de farhågor som kunde lura i natten utan av förväntan att få möta, få känna och se vad seendet skulle ge mig.

Framför mig växte ett snår bakom upp bakom trädet som fylldes av de fyllda löv som prydde trädes grenar som skyddade trädets bark, löven nuddade försiktigt mitt ansikte som fyllde mitt inre som fylldes så starkt, mitt hjärta slog hårt som trumpinnen som högt virvlade hårt på skinnets hårda underlag, jag kunde känna mitt hjärtats slag. Jag hade svårt att hålla och känna de känslor inom mig som växte starkare när jag kom ut ur trädets grenar och löv som smekte mitt ansikte och jag kunde försiktigt flytta bort de sista grenarna när plötsligt såg det stora fyllda och stärkande omfamnande öppna platsen ett stort och mäktigt träd stod i sin prakt mot den stjärnfyllda himlen med endast månen som lyste upp dovt det mäktiga trädets plats .

En stor mäktig gran uppenbarade sig som fyllde platsen som formade sig bakom de fyllda träden med sina tjocka löv, trygga tjocka grenar som fylldes av gröna barr som fyllde dess bragd, som hängde ner mot marken som skyddade den stora tjocka stammen som lyfte upp granens stolthet, jag kände ett lugn som svepte om hela mig. Känslan vandrade hela vägen upp på min rygg, jag kände inom mig i  hela min kropp att detta var den plats dit Freya tagit mig för att nu var jag redo att möta henne i nattens kraft.

Varsamt kröp jag in under granens tjocka grenar som varsamt snuddade mitt ansikte och mina kläder utan att rispa mig som den säkert skulle göra om jag hade vart där på andra uppdrag, jag kunde känna luften av trädets underbara lukt av tjära som fyllde hela min kropp med vällust, nu skulle jag få uppleva det som jag förväntat mig när jag hade packat den lätta väskan med filten, min trumma, runorna och min termos med det varma teet som skulle hålla mig varm under natten.

När jag sakta lade filten om mig och kände mig mer trygg en innan, kunde jag känna det lugn som svepte runt mig, sakta började jag känna ljudet från min trumma lågmält dras intill min själ, tiden, stunden fanns inte längre. Jag drog fram mina runor ur min runpåse, lade dem framför mig. 

Den tomma runan som visar på ett ödet som inte är skrivet, som låg framför mig utan att veta vad det skulle ge mig, Wynjas runa som visade på styrka och beskydd och läkande kraft, Is runan som visade stärkande budskap att ge mig styrkan på min stig som snart skulle uppdagas framför mig i den väg som Freya skulle visa mig. Jag bad henne komma, jag var redo att få vandra in i diset in i dimman, jag bad gudinnorna om beskydd och beskyddet från mormor måne, solen som dolde sig bakom nattens slöja som skulle lysas upp när morgonen kom.

Mina budskap kom ett och ett, jag kände dem fylla upp de olika tomrummen som jag väntat skulle fyllas i mitt liv.

Hon visade mig människor jag skulle möta, de vägar jag skulle ta mig igenom, hur jag skulle göra mig fri det som burit mig som ett rött märke på min kropp, jag såg det mildas av det helande och den kärlek som uppfylldes upp i framtiden, mitt kall som visades i mitt inre som en väg hur livet ska ta sig. Även om vissa vägar var disiga skulle min väg fyllas av de val jag tog.

Jag var som ett i min egen kropp när jag kunde tryggt vaknade till, kände mig varm, kändes som att sitta i solskenet trotts morgonnattens kyla som sveptes in runt mig utanför granens grenar som tryggt skyddade mig, det gav mig ett ansvar och den styrka som Freya hade visat mig. Jag kan inte uttrycka den tacksamhet som jag fick uppleva.

Jag satt länge vid min plats innan jag faktiskt insåg hur jag log inom mig, jag hade nu fått möta Freya utan att i fråga sätta henne det hon visade mig. Allt kändes som en stum känsla och min kropp kändes sömnig och trött efter denna färd i slöjan. Jag drack lite te som fortfarande var varmt som i en dimma som steg som en rök när jag hällde upp det varma teet i den lilla mugg som satt ihop med termosen. Nu kände jag de lyckliga fjärilar inom mig vakna till liv och sträckte på mig innan jag packade ner min trumma och min filt och mina runor som låg framför mig. Sakta vandrade jag hem igen med lätta steg, nu balanserades mitt inre, styrkan jag skulle få känna i min framtid och jag ifråga satte inte Freya något när hon visade mig de olika synerna i min väg tillsammans i vår vandring.

När jag kom hem skrev jag ner allt jag fått till mig, jag kunde känna bläckets svarta färg stärkas på det papper som texten kom fram på, med min hand stadig utan att tveka eller ifråga sätta de syner jag fått i nattens stund. 

Att få vandra in i denna väv var som att få stiga sig in i det magiska, det syfte vi alla har på ett eller annat sätt. Synerna som nu fick mig känna och förstå och i dag förstår jag dessa syner mer:  Jag skulle inte sträva efter att få stå på en seger plats med andra som tillsammans med mig utförde samma arbete, jag skulle gynna alla andra och se deras glädje och den färd andra tog sig an allt skulle komma som det är menat utan att stå sträckande efter att stå på första pall. En dag skulle jag möta en man som skulle visa mig dörren till något nytt, där en väg skulle forma sig framför mina fötter. Mannen skulle endast visa, stötta omfamna den kraft som han själv besatt, den väg som skulle visa oss båda framtiden.

Freya ord som värmande slöja över mina sinnen innan hon förde mig tillbaka:

• Din väg kan kännas hård under dina fötter och du ska göra dig fri från sådant som inte gynnar dig. Du kommer känna dig vilsen under din färd, men du är på rätt väg även om du inte ser den stig du vandrar på.

• Låt andra gå sin egna väg, låt andra finna sin egna lycka, de du går vid eller samtalar med, stanna inte och stirra dig blint på att gå samma väg som deras fötter vandrar på. Din egna stig kommer när du ser du är redo.

• Lycka kommer inte av att stå på en plats av hurrarop från de som beundrar. Allt kommer av att se på och beakta andras sedan kan du stiga upp när anda eller någon räcker sin famn till dig. Då är tiden redo att resa sig för dig, endast då ser andra dig utan att du ber om att bli synlig i deras ögon.

Jag tackar för min väg som diset och nattens ord gett mig då den natt jag satt under granen som tryggt skyddade mig i min vandrings färd med Freya i Jämtland-Östersund 2020.